Mormor

Mormor ramlade när hon rensade rabatten och tog sig inte upp. Vi åker dit någon dag efter. Hon ligger och vilar på sängen med ett bandage runt armen. De byter en gång per dag, berättar hon, men hur det blir i helgen det visste de inte. Och det skiter jag i, sa jag till dem. Jag lägger mig bredvid henne i sängen. Kramar den neonturkosa nallen. Han räcker han, man behöver ingen annan säger hon och tittar menande mot nallen. Hon vänder sig mot mig. Det är bara någon decimeter mellan våra ansikten. Och du ska flytta till Stockholm du. Det är varken en fråga eller ett påstående. Hon ojar sig. Jag säger att jag snart är tillbaka. Att jag är för hemkär. Hon säger att det är hon med. Berättar om när en snickare från Sundbyberg lärde känna henne för någon vecka. Här flyttar du aldrig ifrån, det märker jag, hade han sagt. Och det gjorde jag inte. Jag fick inte, säger mormor. Vi ska gå och jag ställer mig vid sängkanten. Hon synar mig. Visst har du blivit smalare? Jag har svårt att tro henne och skakar i huvudet. Jo! Du var tjockare förut.
Mormor. Rak som ett barn. Innan jag går ger hon mig en klocka. Berättar att hon hade den som väckarklocka när hon reste utomlands. Visar hur jag ska vrida upp den och stoppar tillbaks den i kartongen. När jag kommer hem tickar den så högt att jag får gömma den under kudden.