Matteusevangeliet

Under helgen har jag känt mig både piggare och kryare. Så idag gjorde jag comeback i skolbänken. Kroppen tyckte tydligen inte att det var dags så jag hann spy innan jag kom iväg. Dessutom krockar min nya operationstid med textkommunikation B kursens resa till Stockholm. Inte speciellt oväntat. Jag börjar kunna förutse vissa delar i jävelskapet jag kallar livsironi. Men, dagen överlevde jag åtminstone. Roade mig lite med att se på en gudstjänst på tv förut.

"Då sade Jesus till sina lärjungar: Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket". Matteus 19:23

När jag ändå håller på: http://www.00tal.com/ Bra tidskrift! Nån jävel kanske nappar.

Handikappstråkigt

Jag har förbaskenimig tråkigast i världen. Ni vet - sådär tråkigt att man inte ens får lust att hitta på någonting roligt. Och mitt uppe i all denna tråkighet kom jag på ett namn för detta fenomen: handikappstråkigt. För nu har jag redan läst ut en bok, kollat på film, kladdat med pappas pastellkritor i ateljen, skrivit, försökt få igång tetris tv-spelet, spelat bubbles på hamsterpaj, ätit glass, spelat käck musik på hög volym och så vidare. Mamma och pappa kan jag inte heller roa mig med för tillfället. De äter kräftor och det tycker jag är närmast motbjudande att se på. Då får jag roa mig med att spy och må illa resten av kvällen - fast i och för sig - det kanske är bättre än att ha handikappstråkigt. Jag ska tänka på saken.

Riktiga krumelurer.

Idag lyckades jag ta mig tid och ro till att läsa. Något som har legat på hyllan ett tag. Så nu är Hjalmar Bergmans "Hans nåds testamente" avklarad. Det var mig ett sant nöje, måhända inte lika nöjsamt som Markurells eller Clownen Jac. Lik förbaskat är han både klipsk och rolig på en och samma gång, en riktig krumelur. Läs vettja'.

Äktenskap

Förra veckan dunkade Annika mig i ryggen och frågade: "Dina föräldrar då? Är de tillsammans än?" Varav jag svarar: "Ja jo, de firade 25 årig bröllopsdag här i somras, silverbröllop".

Annika är förövrigt en av de sjutton som åkte med till Alcudia. Hennes fråga kom så plötsligt och vid det här laget hade vi åtminstone hälften av hela gruppens uppmärksamhet. "Åååfan", reagerar någon på mitt svar, "Oj då" någon annan. Annika själv blir förvånad och påpekar att det liksom är mer oväntat än en skilsmässa, silverbröllop är det ju inte tal på, det var ju mest en fråga om att hålla ihop eller inte. För skilsmässa - det är ju så himla vanligt nu och sånt. Hela samtalet dör ut, gruppen hittar så småning om annat att se på, annat att prata om.

Och plötsligt går det upp för mig att vad mamma och pappa har är min bild av allt vad kärlek och äktenskap innebär. Ja, det är inte så att jag förstår att det är få förunnat. Men till skillnad från många andra har jag en sådan klar bild av vad ett förhållande Faktiskt kan vara.

Kanske är det så att det finns fler än en anledning till att jag inte finner en romantisk komedi nöjsam på något sätt. Ett av problemen är givetvis sannolikheten. Det finns ju för i helsike inte en chans på miljonen att snyggaste killen (som spelar baseball) faller för hon som sitter hemma och studerar. Och hon som verkar så smart skulle väl i praktiken aldrig falla för den där idioten. Men i de där berättelserna där de faktiskt hittar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar finner jag ingenting. Jag har det perfekta äktenskapet hemma, en av Jöingeflickorna och kyrkvaktmästaren. Den här insikten skulle kunna bearbetas i en hel avhandling.

Jag vågar inte ge mig på att försöka sätta ord på hur jag kan finna perfektion i vad de har. Och det tror jag är både bra och ett bevis. Men ett utdrag ur deras diskussion idag säger allt om det som jag hoppas att jag aldrig kan förklara.

(Mamma) Hon jobbar i Torsby nu.

(Pappa) Varför?

(Mamma) Man ska inte vara på samma ställe i mer än tio år sa hon.

(Pappa) Har hon rutig skjorta?

(Mamma) Ja, och kängor.

Alcudia

Jag har en hel hop roliga internskämt från Alcudia som åtminstone Amanda skulle uppskatta. Men inte resten kanske, därför tänkte jag kort och gott säga: Ja-a, det var lika underbart som balen på slottet. En aningen försvenskat kanske, ungefär som sällskapsresan. Men det var inga fel på roligheterna, ne-ej då! Och det tycker jag framgår på bilden ovan. Jag är så förtjust att jag lägger huvudet på sned och det har jag inte gjort sedan grundskolan!

"Allt som har en bra början har ett bra slut", som Fronda sjöng en gång i tiden. Men så var det inte riktigt med resan till Alcudia. Jag har nämligen varit sängliggande sedan jag kom hem i lördags kväll. Men jag roar mig själv (där kom första internskämtet, insmuget)!

Sedan måste jag påminna om Thentes blogg, han säger det bäst själv. "Jag är väl en sån där som envisas med att inte behålla mina kickar för mig själv, utan trakasserar omgivningen för att få alla att fatta hur coolt det är." Så, läs läs läs.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2786&a=631876

Förövrigt går det mesta segt. Jag skriver inget, läser inget och är trött i både kroppen och huvudet. Men nästa vecka ska jag till Stockholm och hälsa på Gossen, det blir kul. Så länge sjunger jag med i "Blå himlen blues" och tillfrisknar.

Mommo

Idag har jag handlat en sjujäklarns massa inför Alcudia. Det är klänningar och balsam, det är body lotion och tandkräm. Amanda och jag tog en fika idag. Planerade så det gnisslade i tänderna.

På bilden ser ni mormor. Hon är väldigt bra. En smula bitter ibland. Men hon gör god gröt och visslar inåt om mornarna. Hon kan en ramsa om en katt som kuttar på sned. Och när jag var liten ställde hon stolar bredvid sängen så jag inte skulle ramla ur. Faktum är att jag aldrig ramlat ur sängen. Men det gör inget. En gång kallade mormor mig för Pippi, då kallade jag henne för lilla Gubben.

Amen då.