Förra veckan dunkade Annika mig i ryggen och frågade: "Dina föräldrar då? Är de tillsammans än?" Varav jag svarar: "Ja jo, de firade 25 årig bröllopsdag här i somras, silverbröllop".
Annika är förövrigt en av de sjutton som åkte med till Alcudia. Hennes fråga kom så plötsligt och vid det här laget hade vi åtminstone hälften av hela gruppens uppmärksamhet. "Åååfan", reagerar någon på mitt svar, "Oj då" någon annan. Annika själv blir förvånad och påpekar att det liksom är mer oväntat än en skilsmässa, silverbröllop är det ju inte tal på, det var ju mest en fråga om att hålla ihop eller inte. För skilsmässa - det är ju så himla vanligt nu och sånt. Hela samtalet dör ut, gruppen hittar så småning om annat att se på, annat att prata om.
Och plötsligt går det upp för mig att vad mamma och pappa har är min bild av allt vad kärlek och äktenskap innebär. Ja, det är inte så att jag förstår att det är få förunnat. Men till skillnad från många andra har jag en sådan klar bild av vad ett förhållande Faktiskt kan vara.
Kanske är det så att det finns fler än en anledning till att jag inte finner en romantisk komedi nöjsam på något sätt. Ett av problemen är givetvis sannolikheten. Det finns ju för i helsike inte en chans på miljonen att snyggaste killen (som spelar baseball) faller för hon som sitter hemma och studerar. Och hon som verkar så smart skulle väl i praktiken aldrig falla för den där idioten. Men i de där berättelserna där de faktiskt hittar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar finner jag ingenting. Jag har det perfekta äktenskapet hemma, en av Jöingeflickorna och kyrkvaktmästaren. Den här insikten skulle kunna bearbetas i en hel avhandling.
Jag vågar inte ge mig på att försöka sätta ord på hur jag kan finna perfektion i vad de har. Och det tror jag är både bra och ett bevis. Men ett utdrag ur deras diskussion idag säger allt om det som jag hoppas att jag aldrig kan förklara.
(Mamma) Hon jobbar i Torsby nu.
(Pappa) Varför?
(Mamma) Man ska inte vara på samma ställe i mer än tio år sa hon.
(Pappa) Har hon rutig skjorta?
(Mamma) Ja, och kängor.
Är det här din syn på äktenskap?
SvaraRaderaVilken dum fråga. Har du ens läst vad jag skrev?
SvaraRaderaja och jag förstog inte hela därför fråga jag
SvaraRaderaJag förstår inte vad du menar med din fråga, "är det här din syn på äktenskap". Om jag hade skrivit att "Äktenskapet är si, eller så" så kanske varit en annan femma. Fast då hade frågan i och för sig varit lika dum i och med att allt går ut på att jag framställer vad äktenskapet är och frågan på så vis hade varit komplett onödig. Sedan förstår jag framför allt inte hur den frågan skulle kunna hjälpa dig att reda ut VAD det var du inte förstod i inlägget.
SvaraRaderaJag skriver ju om VAR min bild av hur ett äktenskap ser ut om det är fulländat kommer ifrån. "Och plötsligt går det upp för mig att vad mamma och pappa har är min bild av allt vad kärlek och äktenskap innebär." Och efter det skrev jag även att jag varken vill eller kan sätta ord på vad det är de har som skapar bilden jag har.