Gömda-debatten

Säga vad man vill om det såkallade "GÖMDA-BRÅKET". Men jag kan inte bortse från att delar av debatten skänker mig ett visst nöje. Jag syftar på upprördheten över att det kanske inte stämmer överens med verkligheten. Tji får ni. Alla "baserad på en verklig händelse" och "sann historia" älskare där ute. Jag har ett problem med att läsa och se historier ur verkliga livet då jag ständigt ifrågasätter dess sannolikhet. Som när Selma Lagerlöf sade "det är bara ord", i serien som gick för någon vecka sedan till exempel. Nu kommer säkert någon klipsk människa att berätta för mig att hon faktiskt sa så. Men då kan jag ge ett nytt exempel och skriva ännu ett blogginlägg om hur dum Selma Lagerlöf var. Tillbaks till ämnet. Jag har det alltid i bakhuvudet, att var det verkligen så här. På riktigt. Eller sympatiserar jag helt fel nu? Han kanske inte sade det i det tonläget och så vidare. Ja, hör vad jobbigt det blir. Det tar musten av hela upplevelsen. Nej, jag har då aldrig riktigt förstått mig på berättarkonsten. Hela historien bygger på att det är rätt återgivet, på något vis. Och det kan det ju aldrig bli.
Vem som har "rätt" eller "fel" struntar jag i. Men skriver man "mannen med de svarta ögonen" får man skylla sig själv tycker jag.

Sitter i skolan. Frågetecken uppstår.

"Ett par nycklar har hittats i en dator i D26, finns i receptionen mot beskrivning".

Jag vet inte hur ni känner. Men jag känner att det är ganska bra gjort att få in en nyckel i datorn. Är det tekniskt möjligt? Hur hittade de dem? För ingen kan väl ha anat ugglor i mossen så till den mån att de börjar undersöka om någon har förlagt sina nycklar i skoldatorn. Mystik. Det här är början till något stort här på Broby Grafiska. Det känner jag på mig.

Se upp i backen, tre skott i nacken!

Kim och jag begav oss mot Ängen. Spetsade in oss på våfflor och full fart i pulkabacken. Det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi åkte för det första fel, en utav skyltarna var skev och pekade rakt fram. Inte alls åt vänster. Därför svängde vi inte alls. Nåja, ingen skada skedd. Vi vände om, undrade om det verkligen var såhär långt dit. Jodå, äntligen framme.
Pulkabacken var grön. Inte en endaste snöfläck hade de att erbjuda. Och stugan var stängd den här veckan, så det blev inga våfflor heller. Vi åkte fel på vägen hem, igen, men kom tillslut rätt och åkte till Finnfallet. Där var allt stängt, inget fika att erbjuda oss där heller med andra ord. Men vi fick några fina åk i en av de små backarna. Gick som smort, blank-is. Desto ondare att slå sig på, men det var det värt. En stor jäkla kabel i mitten av backen störde vårt fokus och när vi i ett åk drog med den en bra bit kände vi att, ne-ej. Vi drar vidare.
Mat på Sibylla, standard. Vidare hem till mig på en kopp kaffe. Kollade bio, fanns bara dåliga tider. Kims kompis som kan tänkas ha filmen svarar inte, nåja. Här står vi nu. Får se vad det blir. Kan bli precis vad som helst. Trots några misslyckanden var det en riktigt lyckad dag!

Movietime med Amanda

Kollade på film med Amanda idag. Dels "Wanted" som förvånande nog var riktigt bra. Hade väntad mig något utav en klyschig action-rulle. Men tji fick jag. Verkligen!

Däremot hade jag mycket höga förväntningar på "The darjeeling limited". Som då inte var fullt så bra som jag hade trott. Men den var snygg, hade många ljusa stunder. Men, när de ljusa stunderna inte infann sig som planerat blev det lite tarvligt emellanåt tyckte jag.

Bra dag/kväll med Amanda. Inte ett dugg att klaga på. Som en bal på slottet, ungefär!

Anthony and the Johnsons

Som bekant kommer Anthony and the Johnsons till Sverige här i mars. Har släppt nytt album - The crying light - och spelar på Cirkus. Biljetterna är slutsålda, gick på en sådär fyra-femhundra spänn. Men lite överallt finns de att få tag på. För det dubbla priset. Men jag måste ju, måste jag inte det? Lyssnar på det nya albumet nu. Det kommer bli avgörande. Men, tänk er! Lokalen, Anthony, ljudet och jag. Åh, det är en vinnande kombination. Värd alla pengar i världen.

Med ett undantag

Så fyndigt, så strålande, så brillant! Tengil vann förövrigt.

Hej!

Sånt jäkla sjå att lägga upp bilder från The Astrid-fest med stort T. Därför finns de på antingen facebook eller bilddagboken. http://predikanten.bilddagboken.se/ Punkt slut.

Hem ljuva hem

Såhär fint är det ibland i Tjustersby. Ganska ofta faktiskt. På olika sätt. Det uppdagades häromdagen, hos tandläkaren, faktiskt. Av alla platser. Ja, inte just att det är fint. Men att jag snart inte kommer att vara kvar. Tandläkaren påpekade att det var bäst att jag kom tillbaks till vintern (ack så långsiktigt) eftersom att jag kommer att få betala för mina besök efter det här året. Är inte det när man är 20 förresten? Hursom. Vad vi kom på var att jag kanske inte bor här då. Kanske är jag någon helt annanstans. Jag kanske inte kan komma till tandläkaren i Sunne då. Då som i nästa vinter. Hon skulle ringa mamma och fråga var jag befann mig, kom vi fram till. Kära jestanes. Får ångest. Jag som är så hemkär.

Tagning.

Har tusen idéer, bra idéer, som bara väntar på att få komma ut. Men jag vet att så fort jag sätter mig framför datorn, framför ett papper eller på något sätt ska liksom göra idén till någonting som är alldeles på riktigt är det kört. Jag har som krav att det ska vara bra på direkten. Inte bra, bäst. Det har liksom tagit musten ur det mesta. Pappa tyckte jag skulle följa med ut i ateljén och "leka fram det" imorgon. Hujedamig. Det finns ett stycke ur Peter Weiss bok "Situationen", som jag förövrigt inte läst, som beskriver detta så fantastiskt bra. Det här med att börja.

"Jag märker det i mina skrivförsök, jag känner att det ligger ett komprimerat material inom mig, men jag kan inte komma åt det. Sedan år tillbaka anstränger jag mig att borra mig fram till det. Man jobbar som i en mörk gruva. Man ser ingenting. Och det är bara slagg man forslar upp. Det blir bara ansatser som inte leder till någonting. Ibland när jag driver omkring i stan, eller just nu medan vi talar. Verkar allting så enkelt, man har en känsla av att det är bara att börja, att sätta sig ned och skriva, och allt kommer av sig själv. Men jag vet, bara vägen till skrivbordet, plockandet med papper och skrivmaskin förbrukar ens energier så totalt att man bara sitter och glor, oförmögen att finna ett enda bärkraftigt ord.

Du måste göra upp en plan, sade Fanny. Du måste veta vad du ska skriva om.

Men det är just det jag vill komma ifrån, sade Paul. Det uppgjorda och beräknade. Den yttre handlingen, personteckningen och beräknande. En mening som "hon trädde in i rummet" förefaller mig så ytterst löjlig. Jag vill inte falla för några konstgrepp, till dramatiseringar, jag vill bara låta det välla fram, det kaotiska inre materialet, känslor, drömmar, visioner.

Men redan att bringa det till papperet är en medveten handling, sade Viktor; redan i sekunden där känslan, drömmen framstår i skrivna ord, är materialet förvandlat. Det är inte längre någonting som finns inom dig utan det är ett meddelande, du skriver en flaskpost som ska nå någon".

"När du sitter inne i dig själv förstår du ingenting. Du måste kunna se dig själv utifrån. Det är mycket bättre om du kan säga om dig själv: han träder in i rummet. Då har du dig där, då står du där och kan säga någonting (....) Du saknar ett rum, du känner bara ett vakuum, det är därför du inte kan skriva.

Bara en verkligt jagbesatt, en jaggigant, kan möjligen skriva om sig själv".

Det är så bra! Men imorgon ska jag försöka. Imorgon flödar kreativiteten. Bevare mig väl!

OBS

Kanske nån jäkel som har den. Värt ett försök. Denna letar jag efter. Ger vad som helst. Nästan. Och nu menar jag givetvis denna utgåvan. Inte boken i sig.