Säga vad man vill om det såkallade "GÖMDA-BRÅKET". Men jag kan inte bortse från att delar av debatten skänker mig ett visst nöje. Jag syftar på upprördheten över att det kanske inte stämmer överens med verkligheten. Tji får ni. Alla "baserad på en verklig händelse" och "sann historia" älskare där ute. Jag har ett problem med att läsa och se historier ur verkliga livet då jag ständigt ifrågasätter dess sannolikhet. Som när Selma Lagerlöf sade "det är bara ord", i serien som gick för någon vecka sedan till exempel. Nu kommer säkert någon klipsk människa att berätta för mig att hon faktiskt sa så. Men då kan jag ge ett nytt exempel och skriva ännu ett blogginlägg om hur dum Selma Lagerlöf var. Tillbaks till ämnet. Jag har det alltid i bakhuvudet, att var det verkligen så här. På riktigt. Eller sympatiserar jag helt fel nu? Han kanske inte sade det i det tonläget och så vidare. Ja, hör vad jobbigt det blir. Det tar musten av hela upplevelsen. Nej, jag har då aldrig riktigt förstått mig på berättarkonsten. Hela historien bygger på att det är rätt återgivet, på något vis. Och det kan det ju aldrig bli.
Vem som har "rätt" eller "fel" struntar jag i. Men skriver man "mannen med de svarta ögonen" får man skylla sig själv tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar