Häst

Roligt. Kollade på tv med Christian och Sofia i helgen. Blev reklam, visade att nästa måndag var det film. Och man såg massa aktuella skådespelare och förstod att filmen handlade om en häst. Sofia utbrister "Åh, Black Beauty". Ha-ha-ha. Christian och jag skrattade åt henne. Det var ju "Seabiscuit". Black Beauty, Tobey Maguires genombrott då eller? He-he, fortsatte vi. Det händer ofta det här. Att vi gaddar ihop oss, jag och brorsan, över Sofias lite (sade jag sympatiskt) dumma kommentarer. Sofia gillar det inte. Hon blir, beroende på nivån av dumförklaring, antingen tyst eller så försöker hon redogöra för varför hon sade på det viset hon gjorde. Vi köper det aldrig. He-he, fortsätter vi bara. Så småningom blir hon tyst. Det här med "Black Beauty" var inte så farligt ändå. Det var inte så kul förrän jag fick ett mail av brorsan. "Black Beauty på TV i kväll", stod det.  

Det är något med den gemenskapen jag känner när vi tillsammans gaddar ihop oss. Den är sällan så stark som då. Det är då man märker det, att vi är syskon och att vi hör ihop på något sätt. Så på ett sätt är det ganska ledsamt ändå, inte just för Sofias skull. Men att det blir något slags förtydligande på vår sammanhållning. Som annars inte är så stark. Jag menar, han flyttade ju när jag var fem. Och sedan dess har vi liksom setts då och då. Sedan har vi ju åldersskillnaden också. Därför blir jag lite gråtmild när jag hör om hur gärna brorsan ville ha ett syskon innan jag kom. När jag ser bilder på oss, när han tar hand om mig som liten. Och som i helgen, när vi tillsammans gaddar ihop oss mot någon jag tror att han tycker mycket bättre om än mig.