Har tusen idéer, bra idéer, som bara väntar på att få komma ut. Men jag vet att så fort jag sätter mig framför datorn, framför ett papper eller på något sätt ska liksom göra idén till någonting som är alldeles på riktigt är det kört. Jag har som krav att det ska vara bra på direkten. Inte bra, bäst. Det har liksom tagit musten ur det mesta. Pappa tyckte jag skulle följa med ut i ateljén och "leka fram det" imorgon. Hujedamig. Det finns ett stycke ur Peter Weiss bok "Situationen", som jag förövrigt inte läst, som beskriver detta så fantastiskt bra. Det här med att börja.
"Jag märker det i mina skrivförsök, jag känner att det ligger ett komprimerat material inom mig, men jag kan inte komma åt det. Sedan år tillbaka anstränger jag mig att borra mig fram till det. Man jobbar som i en mörk gruva. Man ser ingenting. Och det är bara slagg man forslar upp. Det blir bara ansatser som inte leder till någonting. Ibland när jag driver omkring i stan, eller just nu medan vi talar. Verkar allting så enkelt, man har en känsla av att det är bara att börja, att sätta sig ned och skriva, och allt kommer av sig själv. Men jag vet, bara vägen till skrivbordet, plockandet med papper och skrivmaskin förbrukar ens energier så totalt att man bara sitter och glor, oförmögen att finna ett enda bärkraftigt ord.
Du måste göra upp en plan, sade Fanny. Du måste veta vad du ska skriva om.
Men det är just det jag vill komma ifrån, sade Paul. Det uppgjorda och beräknade. Den yttre handlingen, personteckningen och beräknande. En mening som "hon trädde in i rummet" förefaller mig så ytterst löjlig. Jag vill inte falla för några konstgrepp, till dramatiseringar, jag vill bara låta det välla fram, det kaotiska inre materialet, känslor, drömmar, visioner.
Men redan att bringa det till papperet är en medveten handling, sade Viktor; redan i sekunden där känslan, drömmen framstår i skrivna ord, är materialet förvandlat. Det är inte längre någonting som finns inom dig utan det är ett meddelande, du skriver en flaskpost som ska nå någon".
"När du sitter inne i dig själv förstår du ingenting. Du måste kunna se dig själv utifrån. Det är mycket bättre om du kan säga om dig själv: han träder in i rummet. Då har du dig där, då står du där och kan säga någonting (....) Du saknar ett rum, du känner bara ett vakuum, det är därför du inte kan skriva.
Bara en verkligt jagbesatt, en jaggigant, kan möjligen skriva om sig själv".
Det är så bra! Men imorgon ska jag försöka. Imorgon flödar kreativiteten. Bevare mig väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar