Handikappstråkigt

Jag har förbaskenimig tråkigast i världen. Ni vet - sådär tråkigt att man inte ens får lust att hitta på någonting roligt. Och mitt uppe i all denna tråkighet kom jag på ett namn för detta fenomen: handikappstråkigt. För nu har jag redan läst ut en bok, kollat på film, kladdat med pappas pastellkritor i ateljen, skrivit, försökt få igång tetris tv-spelet, spelat bubbles på hamsterpaj, ätit glass, spelat käck musik på hög volym och så vidare. Mamma och pappa kan jag inte heller roa mig med för tillfället. De äter kräftor och det tycker jag är närmast motbjudande att se på. Då får jag roa mig med att spy och må illa resten av kvällen - fast i och för sig - det kanske är bättre än att ha handikappstråkigt. Jag ska tänka på saken.

Riktiga krumelurer.

Idag lyckades jag ta mig tid och ro till att läsa. Något som har legat på hyllan ett tag. Så nu är Hjalmar Bergmans "Hans nåds testamente" avklarad. Det var mig ett sant nöje, måhända inte lika nöjsamt som Markurells eller Clownen Jac. Lik förbaskat är han både klipsk och rolig på en och samma gång, en riktig krumelur. Läs vettja'.

Äktenskap

Förra veckan dunkade Annika mig i ryggen och frågade: "Dina föräldrar då? Är de tillsammans än?" Varav jag svarar: "Ja jo, de firade 25 årig bröllopsdag här i somras, silverbröllop".

Annika är förövrigt en av de sjutton som åkte med till Alcudia. Hennes fråga kom så plötsligt och vid det här laget hade vi åtminstone hälften av hela gruppens uppmärksamhet. "Åååfan", reagerar någon på mitt svar, "Oj då" någon annan. Annika själv blir förvånad och påpekar att det liksom är mer oväntat än en skilsmässa, silverbröllop är det ju inte tal på, det var ju mest en fråga om att hålla ihop eller inte. För skilsmässa - det är ju så himla vanligt nu och sånt. Hela samtalet dör ut, gruppen hittar så småning om annat att se på, annat att prata om.

Och plötsligt går det upp för mig att vad mamma och pappa har är min bild av allt vad kärlek och äktenskap innebär. Ja, det är inte så att jag förstår att det är få förunnat. Men till skillnad från många andra har jag en sådan klar bild av vad ett förhållande Faktiskt kan vara.

Kanske är det så att det finns fler än en anledning till att jag inte finner en romantisk komedi nöjsam på något sätt. Ett av problemen är givetvis sannolikheten. Det finns ju för i helsike inte en chans på miljonen att snyggaste killen (som spelar baseball) faller för hon som sitter hemma och studerar. Och hon som verkar så smart skulle väl i praktiken aldrig falla för den där idioten. Men i de där berättelserna där de faktiskt hittar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar finner jag ingenting. Jag har det perfekta äktenskapet hemma, en av Jöingeflickorna och kyrkvaktmästaren. Den här insikten skulle kunna bearbetas i en hel avhandling.

Jag vågar inte ge mig på att försöka sätta ord på hur jag kan finna perfektion i vad de har. Och det tror jag är både bra och ett bevis. Men ett utdrag ur deras diskussion idag säger allt om det som jag hoppas att jag aldrig kan förklara.

(Mamma) Hon jobbar i Torsby nu.

(Pappa) Varför?

(Mamma) Man ska inte vara på samma ställe i mer än tio år sa hon.

(Pappa) Har hon rutig skjorta?

(Mamma) Ja, och kängor.

Alcudia

Jag har en hel hop roliga internskämt från Alcudia som åtminstone Amanda skulle uppskatta. Men inte resten kanske, därför tänkte jag kort och gott säga: Ja-a, det var lika underbart som balen på slottet. En aningen försvenskat kanske, ungefär som sällskapsresan. Men det var inga fel på roligheterna, ne-ej då! Och det tycker jag framgår på bilden ovan. Jag är så förtjust att jag lägger huvudet på sned och det har jag inte gjort sedan grundskolan!

"Allt som har en bra början har ett bra slut", som Fronda sjöng en gång i tiden. Men så var det inte riktigt med resan till Alcudia. Jag har nämligen varit sängliggande sedan jag kom hem i lördags kväll. Men jag roar mig själv (där kom första internskämtet, insmuget)!

Sedan måste jag påminna om Thentes blogg, han säger det bäst själv. "Jag är väl en sån där som envisas med att inte behålla mina kickar för mig själv, utan trakasserar omgivningen för att få alla att fatta hur coolt det är." Så, läs läs läs.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2786&a=631876

Förövrigt går det mesta segt. Jag skriver inget, läser inget och är trött i både kroppen och huvudet. Men nästa vecka ska jag till Stockholm och hälsa på Gossen, det blir kul. Så länge sjunger jag med i "Blå himlen blues" och tillfrisknar.

Mommo

Idag har jag handlat en sjujäklarns massa inför Alcudia. Det är klänningar och balsam, det är body lotion och tandkräm. Amanda och jag tog en fika idag. Planerade så det gnisslade i tänderna.

På bilden ser ni mormor. Hon är väldigt bra. En smula bitter ibland. Men hon gör god gröt och visslar inåt om mornarna. Hon kan en ramsa om en katt som kuttar på sned. Och när jag var liten ställde hon stolar bredvid sängen så jag inte skulle ramla ur. Faktum är att jag aldrig ramlat ur sängen. Men det gör inget. En gång kallade mormor mig för Pippi, då kallade jag henne för lilla Gubben.

Amen då.

Tidsbrist

Jag är ganska dålig på att uppdatera, ganska. Det låter ganska flott och upptaget att skylla på tidsbrist - så det är precis vad jag gör.

I helgen har jag, mamma och pappa varit på Koster. Far i huset har varit krasslig och mor har varit aktiv. Jag har nog varit något mittemellan, som vanligt. På lördag åker vi, sexton pers, däribland Amanda till Alcudia (insert vitsigt al qaida skämt här). Så den här veckan kommer gå som smort kan jag tänka mig. Jag är nog för trött för att tillägga allt spännande som cirkulerar i mitt liv. Som att jag fått operationstid, att jag och Hanna Ska till Venezuela, att mamma snart fyller år och att vi ska fira det i Stockholm och, ja, sånt.
Mamicellen på hotellen hela kvällen i bild.
Godnatt!

Dör lite grand inombords

Björks Volta tour är över. Läste precis ett nyhetsmeddelande där det stod: "Volta tour ends... one last surprise." Lite längre ner: "Our Lady of Icelandic music, Bjork frikkin' Gudmundsdóttir, was holding an exclusive 300-person concert in a small church in the burbs of Reykjavík". En ingående berättelse om hur, när och var evenemanget gick till slutar i "What a show. Amen."

Och för första gången sedan jag fick reda på att det var inställt (av en korvgubbe) förbannar jag att jag inte fick se henne.

IG

Innan jag somnade igår kom jag att tänka på fula ord. Ett av de fulaste jag kom på var: Läsk. Jag vet inte om det är bristen på "ig", så det blir "läskig", för det är ett om inte fint men bra ord. Jag vill inte ha läsk jag vill ha dricka. Trots bristen på "ig" ändelsen får ordet "läsk" ett IG från mig.

Stay in school cause it's the best

Nu har jag varit i skolan i tre dagar och jag kan inte komma ihåg hur det var att vara ledig. Allt är sig likt. Vi ska vara oss själva (förutsatt att man är en glättig livshycklare) och höger hjärnhalva ska vara avslappnad för att.. eller var det vänster? Alla är lika mycket värda tills någon skjuter någons mamma. Och Dom som har ångest kan inte ta sig ur sängen tillslut (har ni hört!) och det finns faktiskt Dom som har tvångstankar så de inte ens kommer till jobbet. De är hemma och kollar spisen flera gånger, lustigkurrarna.
Sen flödesskriver vi om.. Ja, vad som helst egentligen. Spelar inte så jäkla stor roll, bara vi kommer igång och känner att liksom - fan vad bra vi är! För i skolan får alla vara som de vill.

Här accepteras man för den man är så länge man inte skjuter någons mamma eller något annat olämpligt. Och det är bra, för det ska man ju inte. Och inga andra gudar ska vi ha jämte lärarna.
Nej, förresten. Inte på Broby Grafiska. För här har eleverna chansen att påverka! Tills man vill för mycket, säger för mycket eller ifrågasätter. Då säger långa pekfingret "hallå där".
Utöver de små negativa bitarna är det faktiskt inte så dumt att glida runt och dra vitsar som inga andra tycker är kul. Jag tror till fullo att det kommer bli ett bra år. Det är väl bara att passa på och njuta antar jag. Som någon sa häromdagen, någonstans (min verklighetsuppfattning är något rubbad): Så länge du kan säga att det inte kan bli värre är det lugnt.

Undertecknat
Glad, men något sömnig, Bergspredikant

Bom sicka bom!

Igår (söndag) var jag på Equalityline Horse Show. Kim skulle nämligen rida finalen i Lami-cell cupen, och jag beslöt mig för att följa med. Efter en dag i gyttja, avramlingar, spöregn, skvättande hästar, tävlingsnervositet och tidig morgon var det dags att gå hem och bearbeta mamma och pappa. Men de var inte så sugna på att skaffa häst. Kim & Finezza kom tvåa (!), jag träffade Tomas som jag inte sett på evigheter, men missade Wille med en hårsmån (horseman). Tycker du som jag, så rider vi, för då känn för då känn för då känner jag mej jag mej fri.