Jag skulle som sagt gå ett ärende, eller två ärenden i ett. Jag skulle dels lämna två kuvert på en gata jag förträngt namnet på dels lämna tillbaks en trave uppslagsböcker om fåglar. Biblioteket ligger precis över gatan men jag beslöt mig för att ta med dem på mitt andra äventyr. De var ju trots allt inte så tunga (till en början). Jag kollar eniro, inser att jag kommer gå vilse, men vad tusan. Så jag åker iväg, först med tunnelbana. Och börjar sedan min vandring. Efter tjugo minuter kommer jag till en återvändsgränd. Okej, tänker jag. Ringer Christian som inte svarar. Men lyckligtvis ringer upp och förstår och förklarar ödmjukt att jag gått åt fel håll. Jag måste tillbaka, och lika långt åt andra hållet. I kassen har jag mina fågelböcker, det blir tungt, jag byter hand.
Jag börjar frysa och det blåser så ögonen rinner. Jag blir alldeles nedslagen. Byter hand igen. Och fortsätter, okej, men nu så! Nu vet jag faktiskt var jag är någonstans. Jag fortsätter, det skulle inte vara så farligt långt hade Christian sagt. Bra, tänker jag. Snart så. Faktum är att det var långt. Jag flyttade kassen mellan vänster och höger hand intensivt. Tillslut har jag gått i vad som verkar vara en evighet. Har jag gått fel igen, då dör jag nog, tänker jag och frågar två individer på gatan som ser trevliga ut. Nej, den gatan har de ingen aning om var den ligger. "Jag letar vidare", säger jag och byter hand. Frågar igen, denna gången en äldre herre, som verkar ha koll på läget. Bara två kvarter bort! Strålande strålande, tänker jag och vill ge honom en kram. Men det gör jag inte, jag byter hand och fortsätter. Gatans namn har jag, som sagt förträngt. Men numret som stod kommer jag ihåg. 26-36, och jag skulle till 30. Vad bra! Jag letar, hittar nummer 29, nummer 31. Men vad i! Nej, det finns inte. Det är som om dolda kameran varit framme - alla nummer utom trettio. Är det möjligt? Jag frågar en äldre herre, eftersom det var framgångsrikt tidigare. Han snäser av mig, det har han faktiskt ingen aning om. Inte vet väl han. Då får jag nog. Jag ringer Kristina, förklarar att jag inte ser nr 30. Jag ser alla nummer utom 30. Kan det möjligtvis vara fel nummer? Nej, inte alls. Nummer trettio ska det vara. "Jag letar vidare", säger jag.
Här bestämmer sig min dator för att lägga av. Tjugo minuter senare är den omstartad och redo för att fortsätta.
Var var jag? Jo. Jag letar efter nummer 30. Jag tänker att kanske, kanske, fortsätter gatan på andra sidan av vägen jag följde förut. Förstår ni? Det gör detsamma. Inget i den här berättelsen är helt rimligt och förståeligt. Jag bestämmer mig åtminstone för att kolla andra sidan. Där står det också nr 26-36. Och mycket riktigt - där ligger det! Jag går in, de ber mig vänta medan de kollar kuverten och dess innehåll. Det stämmer inte, säger dem. Nehepp. Jag säger att jag bara är brevbäraren, ger dem numret till Kristina och går.
Tar mig hemöver för att lämna tillbaks böckerna på biblioteket. Jag står utanför snurrdörrarna, men de fungerar inte. Vad är det här undrar jag, och står där tillräckligt länge för att känna mig fullkomligt usel. Men glöm inte, vänner, att det alltid kan bli värre. Eller snarare, det blir alltid värre. Inifrån biblioteket kommer någon och går. Han ser på mig genom glasrutan, lägger huvudet på sned, och puttar på dörren själv och kliver ut. Okej. Jag andas. Puttar på dörren själv som uppenbarligen inte går per automatik som jag hade trott.
Äntligen är jag tillbaks på kontoret - tryggheten. Nu kan det inte gå snett mera igen. Inte i dag åtminstone. Då fungerar inte min mail. Det går inte att skicka något, det lägger sig i utkorgen. Jag får ringa teknikerna. "Hej, du har kommit till blabla" följt av en lång paus. Jag förklarar mitt problem men avbryts av "tryck #". Jag har pratat med mig själv alltså. Sedan får jag stå i kö, och tillslut löser sig allt. För den här dagen.
Men tro inte att det är över. Följande dag på kontoret får jag den ärorika uppgiften att bege mig till en sopstation med en säck avfall. Jag får en karta och beger mig iväg. Sopsäcken är stor, och precis som böckerna dagen innan, inte så tung till att börja med. Men, vilken triumf! Jag är rätt. Jag ser gatorna som SKA vara där på kartan. Det klickar och stämmer. Jag blir lite mallig. Men påsen börjar på att bli tung, med gammal målarfärg och en lampa är den otymplig och studsar med i min gångtakt. Slår mig i ryggen varje gång jag sätter ner högerfoten. Jag kommer fram, ser den stora skylten och! Va?! Vad nu. "Öppnar 17:00". Det kan inte vara sant. Jag kollar på min klocka. 15:30. Jag står ett slag och tittar på skylten.
Här avslutar Safari plötsligt och oväntat.
Sedan vänder jag och går hem. Följande dag sitter jag och skriver in barnpoesi från lösa papper, mailutskrifter och brev i ett dokument. För att få det samlat och sparat digitalt. Jag skriver och skriver. Helt plötsligt stänger word av sig. Poesin försvinner. Jag skriver om, sparar, skriver, skriver, sparar. Till slut har jag glömt den tidigare händelsen. Så jag skriver, skriver, skriver och skriver. Då händer det igen. Word avslutas, de inskrivna dikterna försvinner. Det är då jag sätter mig för att skriva ett olycksaligt blogg-inlägg. Det är då datorn hänger sig och Safari avslutas.
Jag tror ni förstår poängen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar