"Jag minns hur jag en dag gick till British Museum för att sätta mig in i behandlingen av någon lindrig åkomma som jag hade fått ett släng av - jag har för mig att det var hösnuva. Jag fick boken och läste det som jag sökte; och då vände jag i ett obevakat ögonblick slött på bladen och började likgiltigt läsa om sjukdomar i allmänhet (......) Jag arbetade mig samvetsgrant genom alfabetets alla bokstäver och den enda sjukdom som jag kunde fastslå att jag inte hade fått var skurknä. I början kände jag mig ganska sårad över det; på något sätt verkade det som ett förbiseende. Varför hade inte jag fått skurknä? Varför detta irriterande undantag? (.....) Det fanns inte fler sjukdomar efter översynthet, så jag drog den slutsatsen att det därutöver inte var något fel på mig".
"Jag tänkte på vilket intressant fall jag måste vara ur medicinsk synvinkel, vilken tillgång jag skulle vara för en medicinarkurs! Studenter skulle inte behöva gå som kandidater på sjukhus om de hade mig. Jag var själv ett sjukhus. Allt de behövde göra var att gå runt omkring mig och sedan ta sin examen".
"Jag undrade hur lång tid jag hade kvar att leva. Jag försökte undersöka mig. Jag tog pulsen. Först kunde jag inte känna någon puls alls. Sedan tycktes det plötsligt sätta igång. Jag tog fram min klocka och räknade. Jag fick det till 147 i minuten. Jag försökte känna på mitt hjärta. Jag kunde inte känna hjärtat. Det hade slutat slå. Jag har senare föranletts att dra den slutsatsen att det måste ha slagit, men jag kan inte gå i god för det".
Och det här, mina vänner, är bara utdrag från de tre första sidorna. Resten är minst lika underhållande. Den tycker jag att man ska läsa. Men bara om man vill såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar